Underbara lördag med långpass à la Duse

Löpning blir aldrig tråkigt när man hänger med mig. Den som kallar det enformigt har aldrig varit med på ett av mina vilse med Duse pass. Som jag anade så hittade jag inte alls i de nya trakterna bredvid Hammarbybacken. Hammarbybacken var för övrigt brutal så jag fick en rejäl urladdning redan efter 2-3k. Bilden nedan tog jag som hastigast innan jag sprang över bron för att klättra upp för backen mot Björkhagen och Kärrtorp. Vädret var absolut sagolikt och nu ser man bara små snöfläckar kvar i Hammarbybacken. Våren är verkligen här!

Efter backen fanns det en mängd olika spår att följa. Jag valde efter en del irrande, världens härligaste slinga mot Kärrtorp som började på öppna fält och njöt verkligen av det strålande solskenet. Mycket nöjd med tillvaron. Idag sprang jag dessutom med ryggsäck och hade med mig vatten, proviva, druvsocker och en power bar. Till och med toalettpapper om jag skulle springa helt vilse. Behövde däremot aldrig något mer än vatten och lite druvsocker.

Vid Kärrtorps IP fanns en mysig liten skogsslinga och jag tänkte att det här kan ju inte gå fel. Inte ens den kunde jag följa ordentligt... Det var ju för tusan stigar överallt. Hur ska jag veta vilken jag ska följa? Fick stanna och titta på Endomondos GPS för att få reda på vart tusan jag var. Det verkade inte vara helt galet i alla fall så jag fortsatte på den bredaste stig jag kunde hitta och kom till slut fram till en liten sjö. Efter en gångbro över sjön och en brant uppfösbacke landade jag helt plötsligt i Hellas 5an. Mitt älskade spår som är en av de jobbigaste slingorna man kan springa. Då hade jag sprungit runt 6-7k och var riktigt trött för det är jobbigt att inte veta vars man är och där terrängen kan vara precis vad som helst. Svårt att planera hastigheten då. Ändå var jag glad över att äntligen vara på den för mig välkända Ältavägen.

Efter 8k bar det uppåt för att åter igen prova att springa runt Järla sjö. Förra gången slutade det med att jag nästan fastnade i lera bredvid motorvägen och sprang vilse bland stockar och stenar. Nu hade jag kollat ut en annan väg och sprang i en tunnel under motorvägen. Snart var jag vid stationen Saltsjö-Duvnäs och jag kunde följa järnvägen en bit tillbaka hemåt. För en gångs kände jag att lokalsinnet visste åt vilket håll jag skulle. Sista kilometern sprang jag utmed vattnet vid Järla sjö och fick hejarop från folk som satt och fikade på olika uteserveringar. Så himla roligt =)

Rundan slutade på över 15k och jag hade faktiskt krafter kvar. Var lite sugen på att ta en till avstickare runt Sickla sjö för att skrapa ihop en halvmara men så kom jag på att det var helt onödigt. Säsongen är lång och jag riskerar att springa sönder både knän och vader. Så jag nöjde mig med 89 minuters löpning och veckans totalt ihopskrapade 32.2k.

Detaljerad info om rundan med karta och distanser bör kunna ses här:
www.jogg.se/Traning/GPSPass.aspx?fid=4774194

Jag avslutade med 15 minuters ordentlig stretch i solskenet vid vattnet! Känslan i kroppen är nu helt freakin' amazing!

Att göra träningen till vardag!

Jag har alltid älskat träning i de flesta olika former, så för mig är det nog lättare än för många andra. Ändå har jag bara hittat motivationen under kortare perioder. Man vet hur bra man mår av det och hur stark man känner sig både fysiskt och psykiskt. Vad är det då som gör att vi människor är så destruktiva att vi inte fortsätter göra det som får oss att må allra bäst? Hur många gånger har man inte sagt att ”jag ska börja träna nästa vecka”, ”nästa månad” eller ”nästa år”. Ja nästa år, då ska jag verkligen komma igång. Det är nu man måste börja, inte imorgon... Ibland lyckas vi under kortare perioder och får åter igen den här känslan av välbefinnande som träning ger. Sedan kanske man blir förkyld, stukar foten, flyttar, åker utomlands eller vad det än må vara som gör att man tappar greppet om sin träning. Den här nya, hälsosamma vardagen som var så nära att bli del av ens naturliga livsstil. Nu talar jag egentligen bara för mig själv för så här har det varit, egentligen ända sedan jag slutade med dansen för ungefär 10 år sedan och jag tror knappast jag är ensam… För min egen del har jag nu hittat svaret på detta mysterium. Jag har helt enkelt tidigare saknat ett mål och har därför inte funnit den drivkraft som behövts för att träningen skall bli tillräckligt viktig för mig. Den har jag funnit nu!

Jag tror vi alla behöver ett mål och känna känslan av att vi är på väg någonstans. Det gäller både träningsmässigt som i livet över huvud taget. Den dag vi slutar drömma, hoppas, längta och kämpa, då slutar vi också leva. Vissa drömmar är starkare än andra, de blir till passioner i livet och det är just de som driver oss framåt. För min del har jag nu hittat passionen i löpningen, där man faktiskt inte kan annat än drivas framåt, bokstavligt talat. Denna fantastiska träningsform där ens egna ben är transportmedlet. Där man inte är bunden till ett specifikt träningspass eller öppettider på ett gym. Man snörar bara på sig skorna, hittar sin egen väg, när det kan passa och lär sig snabbt springa i de flesta olika väder. De första gångerna man ger sig ut och framförallt de gånger man trotsar vädret, då känns det riktigt tungt… men belöningen efteråt är enligt mitt tycke obetalbar.

Sedan jag började springa har jag ofta fått frågan ”Hur kan du tycka att det är kul? Det är ju så enformigt”. De personerna vill jag bara ruska om, sätta i ett par löparskor och ta med ut på en härlig runda i skogen.  Personligen kan jag inte förstå hur man kan se löpning som tråkigt. Möjligen extremt jobbigt men ser man det som enformigt har man ju verkligen inte givit det en chans. Känner mig nästan som en troende hinduist, där löpningen blivit min religion. Min tro är då att alla någon dag kommer vakna upp och inse att de faktiskt älskar löpning. De som inte är där ännu har bara inte tränat med öppet sinne på rätt sätt. Om det nu är så att deras kroppar rent fysiskt inte klarar av löpning så kommer de troligen återfödas till löpkunniga i nästa liv. Detta är givetvis en stark överdrift. Dels tror jag inte på livet efter detta och dessutom vore det väl ensidigt om något, om alla hade samma typ av önskningar, drömmar och mål. Min poäng är bara att jag inte kan förstå hur man kan tycka att löpning är tråkigt. Även om man aldrig lär sig uppskatta löpning så gäller det att hitta något annat i livet som man brinner för och sätta upp ett mål. Alla kommer vi mötas av hinder på vägen, det är en del av livet. Men kom ihåg att hinder bara är det du ser när du tagit ögonen från målet. Mitt mål satte jag 31a oktober 2011 då jag anmälde mig till Stockholm halvmarathon.

 

Det har hittills varit en resa kantad av både den ena och andra motgången som gjort att jag inte kunnat träna ordentligt. Hade det handlat om mål som varit mindre viktiga för mig hade jag säkert blivit deprimerad av skador och förkylningar men i detta fall har jag helt enkelt bestämt mig. Det här ska genomföras och jag tänker hitta vägen dit. Jag har inte bara som mål att genomföra en halvmara utan jag ska springa in i mål på en tid snabbare än två timmar. För just detta mål finns det en mängd rekommenderade träningsprogram därute. Jag har tagit en titt på ett tiotal av dem och alla rekommenderar 3 träningspass/vecka med löpning tisdag, torsdag och lördag med ett längre pass per vecka. Efter den modellen tränar jag nu med noggrann planering och registrering av träningspass på www.jogg.se. Tack vare detta känns det nu helt otänkbart att leva utan träning. Framstegen märks redan!

I mitt jobb på ett av Stockholms största hotell möter jag väldigt mycket människor med olika livsöden som man alltför ofta får för stor inblick i. Framförallt på fredagar när alkoholen tagit överhanden. Just denna kväll stod jag en stund och tittade på ett gäng tragiskt berusade människor och kände mig lyckligt lottad. Imorgon kommer jag inte som dem vakna upp med minnesluckor, ångest och bultande huvudvärk. Jag kommer vakna fräsch och utvilad till något mycket bättre, nämligen en dag fylld med löpning. Jag längtade då hem till min finaste lilla grå, för kvällsmys och en god natts sömn. Nu är det snart lördag och imorgon har jag ett långt härligt löppass framför mig som ska genomföras oavsett väder. Du vet att du är löpare när du springer oavsett väder och fortfarande tycker det är härligt! Så känner jag och längtar tills jag får snöra på mig skorna igen. En trött Miss Duse och liten livsnjutargrå säger nu god natt!

Tänk vad en Garminklocka kan göra...

Det var så här det hela började... Jag har alltid tyckt om att springa och det har väl blivit runt tio löppass per år. Alla under sommartid, praktiskt taget i en och samma slinga. När jag flyttade ut till Nacka 2010 föddes en vilja inom mig att upptäcka den häpnadsväckande naturen häromkring. Det var dock först hösten 2011 som jag snörade på mig löparskorna och gav mig ut i lite högre hastigheter för att se vad naturen här hade att erbjuda. Det gav garanterat mersmak. Tyvärr drabbades jag tidigt av en del sjukdomsperioder och skador som fick mig ur fas. Under vintern trodde jag att alla sprang inomhus på löpband. Inte hade jag en tanke på att man skulle vilja ge sig ut i snöstorm eller än värre på is! Vintern 2011/2012 har fått mig på helt andra tankar och väckt en lust som ingen kan stoppa. Trots en skadad vad som verkar ta evigheter att läka och förkylningar som avlöst varandra så har jag aldrig i mitt liv tidigare känt en så stor vilja för något som jag känner inför att förbättras som löpare och upptäcka världen i dessa Asics Gel Nimbus 12.

Mina distanser och tider är än så länge ganska blygsamma med ett personbästa på 25:15min på 5km (ses på översta bilden). Detta är bara början på vad som komma skall. Jag längtar och drömmer om ett 2012 fullt av galna äventyr i löparskor. Nu ska jag se till att bli hel och träna hälsosamt med förhoppningen om att resultaten kommer så småningom. Jag tänker inte ge upp, oavsett vilka hinder jag stöter på. Det här är den mest underbara träningsform som finns och jag känner en oerhörd tacksamhet för varje pass jag får uppleva. Snälla träningsgud, jag ber dig, låt min kropp hålla för allt jag vill åstadkomma. Let's run!